Ett filosofiskt besök!

Det händer rätt mycket inom neurovetenskapen, milt uttryckt. Mängder av artiklar skrivs om biologiska mekanismer involverade i kognitiva funktioner. Bilden här intill är ett exempel på en populär företeelse. Hjärnaktivitet vid olika mentala processer visas upp när själen eftersöks bland nystan av nervceller. I det här fallet har försökspersonen presenterats för olika moraliska dilemman. Bilderna i sig fascinerar både allmänhet och vetenskapsmän, men en gammal fråga infinner sig: om biologin bakom själen förklaras, vet vi då något mer om själen? Kan sådan kunskap till och med användas för att skilja gott från ont? Neuroetiken undersöker om nya fynd rörande det biologiska i människors tankar, känslor och beteenden ger argument i etiska frågor. Gästbloggaren David Bengtsson har lunchat med neuroetikern Eric Racine och föreslår att filosofin ska försöka slå en bro över den avgrund David Hume grävde mellan empiriska fakta - är, och normativa värderingar - bör (Humes lag). Om inte annat, så för filosofins egen skull.

Gästblogg: Neuroetik som forskningsprojekt

Det är snart fyrtio år sedan V.R. Potter myntade termen ”bioethics” (the science of survival 1970) med avsikten att lägga grunden för en disciplin som skulle överbrygga avståndet mellan humaniora och naturvetenskap. Det var, menade han, med den mänskliga artens överlevnad för ögonen som en vetenskapligt informerad etisk teori skulle kunna utvecklas. Några år senare påpekade Peter Singer att ”Bioethics is still in its infancy, and its rich diet has made it a flabby infant”. Det finns en tendens, menade han, att etik-delen av bioetiken behandlas ytligt och beklagligt nog sällan av yrkesfilosofer.

Bioetiken har inte riktigt utvecklas till den disciplin Potter föreställde sig. Planen var alltså att utveckla en naturvetenskapligt underbyggd etisk teori, snarare än att bara tillämpa en oberoende etik på de problem som dessa vetenskaper ställer oss inför. I den mån som de ingående tanketraditionerna skulle vara särskiljbara skulle det gemensamma projektet vara lika mycket ”the bioscience of ethics” som ”the ethics of bioscience”.

I en intressant artikel i förra månadens ”Bioethics” påpekar Eric Racine (”Which naturalism for bioethics?”) att detta projekts misslyckande berodde bland annat på den non-naturalism som dominerat moralfilosofin under nittonhundratalet (sedan Moore’s Principia Ethica, 1903). Inom denna tradition hävdas att moraliska egenskaper inte är reducerbara till naturliga egenskaper, och att deras studium därför också är väsentligen annorlunda. Egentligen redan sedan David Hume slagit fast att inga normativa slutsatser följer från rent deskriptiva premisser har moralfilosofin tenderat att se sig själv som oberoende av empirisk forskning: sökandet efter ett fundament för moralisk kunskap har riktats åt annat håll.

Racine påpekar att det ambitiösare bioetiska projektet bäst tjänas av en naturalistisk inställning till hur etisk teori kan bedrivas. Detta innebär bland annat att våra grundläggande moraliska uppfattningar kan påverkas av vad vi får reda på om hur vi själva och världen fungerar. Detta projekt har fått ny livskraft tack vare framväxten av neuroetiken. Utvecklingen inom neurovetenskapen har gjort det möjligt att studera betydligt mer detaljerat hur vi hanterar information och fattar beslut. Inte minst har evidens för emotioners betydelse för kognitiva funktioner, såsom beslutsfattande, börjat karläggas.

Neuroetiken tenderar, precis som bioetiken, att domineras av frågor kring hur nya praktiker ska regleras, osv., men den disciplin Racine har i åtanke innebär en tvåvägskommunikation mellan etisk teori och neurovetenskap: de empiriska upptäckterna bör också kunna påverka innehållet i vår etiska teori. En naturalistisk metodologi föreslår att vi kan studera med empiriska medel vad vi egentligen gör när vi bedömer något som rätt eller fel, hur vi lär vi oss normativa begrepp, hur moraliska hållningar förhåller sig till motivationella tillstånd, etc.

Dessa är meta-etiska frågor: frågor om moraliska påståenden och egenskapers natur. Inom filosofin har dessa oftast studerats på begreppslig basis, men det är tydligt att de har också psykologiska aspekter. Det är dessa det ambitiösare neuroetiska projektet bör ägna sig åt, och det är också här potentialen finns för att underminera non-naturalismen hos Hume och Moore: om vi förstår hur normativitet fungerar som psykologiskt fenomen kan vi kanske lösa problemet hur värde kommer in i en värld av naturliga faktum. Normativa slutsatser följer inte från rent deskriptiva fakta, men kanske är vissa naturliga fakta normativa till sin natur? Detta är, trots allt, vad åtminstone en form av naturalism innebär.

Filosofin har också ett intresse av att tidigt engagera sig (och inte bara i en kritisk funktion) i tolkningen av dessa data, då det som undersöks är företeelser med en rik filosofisk bakgrund. Om filosofin ska förbli relevant, och inte förlora auktoritet angående filosofiskt centrala begrepp, gör den klokt i att inte isolera sig från detta projekt.

David Bengtsson

DH kan tänka sig en kompromiss och hälsar att “Beauty is no quality in things themselves: it exists merely in the mind which contemplates them.”

Läs även andra bloggares åsikter om bioetik, biologi, etik, filosofi, hjärnan, meta-etik, neuroetik, själen