Signaler och signaler

En kompis påstod att han på 1:a maj hörde syndikalister ropa slagorden "Ingen människa är illegal! Borgare, nu ska du dö!" Sant eller ej, samma mått av avgrundsdjupa cynism finns i regeringens nya lagförslag om sjukvård åt asylsökande och gömda flyktingar, som jag skrivit om tidigare och som Maciej Zaremba tar upp i söndagens DN.

Det är fortfarande oacceptabelt att förvandla sjukvårdspolitik till migrationspolitik. Det är fortfarande pinsamt att Sverige har bland Europas sämsta sjukvård för illegala immigranter. Det är fortfarande ett svek mot internationella åtaganden att inte tillmötesgå den hårda kritik från FN som vi ådrar oss gång på gång.

Mest anmärkningsvärt är ändå Billströms tal om "fel signaler" som "sänds ut" ifall sjuka människor får vård trots att de inte har laglig rätt att befinna sig i Sverige. För att parafrasera Sartre så kan man inte låta bli att sända ut signaler. Är inte regeringen orolig för att sända ut signaler om att Sverige agerar icke-humant, låter människor dö av enkelt behandlingsbara sjukdomar och bryter mot FN:s konventioner?

Naturligtvis måste en stat prioritera sina intressen. Men regeringen har aldrig förklarat varför intresset att inte "sända ut fel signaler" är överordnat alla andra intressen, inklusive kvinnors rätt att styra sin reproduktion och människors rätt till hälsa. Förklaringen skulle troligen låta väldigt obehaglig.

Appropå obehagligt undrar jag om V och Mp verkligen är de enda riksdagspartier som tänker rösta emot regeringens förslag?

Läs även andra bloggares åsikter om invandrare, sjukvårdspolitik, migrationspolitik, signaler

Johans psykiatriska liv

Jag har precis läst Mitt psykiatriska liv av Johan Cullberg. I början var jag överförtjust! Femtio år av svensk psykiatrihistoria plus en självbiografisk skildring av en djupt dysfunktionell biskopsfamilj, med en psykotisk bror, en spiritistisk mor och en skräckinjagande oförståelig fadersgestalt. Relationen till fadern är dessutom närmast parodiskt oidipal. Det låter ju helt lysande, eller hur?

Ja, idén är utmärkt, men jag är ganska tveksam till genomförandet. Beskrivningen av psykiatrivårdens utveckling med psykoanalys, psykoterapi, biologism, sociologi och anti-psykiatri är ofta alltför ytlig, ibland så mycket att den blir oförståelig. Texten om Cullbergs barndom och ungdomstid har en stark nerv, men sedan försvinner han in i ett flera decennier långt anekdotiskt name-droppande som varken känns motiverat eller förklarande.

På många håll befinner sig svensk psykiatri i ett moras av sönderslagna organisationer, missnöjda medarbetare och patienter utan tillgång till behandling. Varför är det så? Vi får söka svaren både i psykiatrins historia och utvecklingen i det samhälle som psykiatrin verkar i. Till slut har kanske varje tid den psykiatri den förtjänar. Men Cullbergs bok är väldigt hoppfull. Det historiska perspektivet påminner om de mänskliga vinster den mdoerna psykosvården ger, trots dess brister.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, medicinhistoria, Cullberg