Jag har precis läst Mitt psykiatriska liv av Johan Cullberg. I början var jag överförtjust! Femtio år av svensk psykiatrihistoria plus en självbiografisk skildring av en djupt dysfunktionell biskopsfamilj, med en psykotisk bror, en spiritistisk mor och en skräckinjagande oförståelig fadersgestalt. Relationen till fadern är dessutom närmast parodiskt oidipal. Det låter ju helt lysande, eller hur?
Ja, idén är utmärkt, men jag är ganska tveksam till genomförandet. Beskrivningen av psykiatrivårdens utveckling med psykoanalys, psykoterapi, biologism, sociologi och anti-psykiatri är ofta alltför ytlig, ibland så mycket att den blir oförståelig. Texten om Cullbergs barndom och ungdomstid har en stark nerv, men sedan försvinner han in i ett flera decennier långt anekdotiskt name-droppande som varken känns motiverat eller förklarande.
På många håll befinner sig svensk psykiatri i ett moras av sönderslagna organisationer, missnöjda medarbetare och patienter utan tillgång till behandling. Varför är det så? Vi får söka svaren både i psykiatrins historia och utvecklingen i det samhälle som psykiatrin verkar i. Till slut har kanske varje tid den psykiatri den förtjänar. Men Cullbergs bok är väldigt hoppfull. Det historiska perspektivet påminner om de mänskliga vinster den mdoerna psykosvården ger, trots dess brister.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, medicinhistoria, Cullberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar