De sjuka och samhället

DN skriver att statens årliga kostnader för sjukskrivningar har minskat från 30 miljarder till 25 miljarder kronor. Som belöning delas 1 miljard ut till landstingen och högst ersättning går till dem som minskat sjukskrivningarna mest. Detta framställs som en stor framgång för regeringens politik. På artikelns sista rader får Ylva Johansson lite plats för sina farhågor att det bakom dessa siffror kan döljas en ökad sjuknärvaro, med människor som arbetar trots sjukdom. Om den samhällsekonomiska vinsten verkligen blir 5 miljarder (minus 1 miljard för landstingens morötter) går inte att säga, eftersom det inte framgår hur många av de sjuka som går från sjukpenning till socialbidrag eller någon annan offentlig finansiering.

En annan möjlighet är att sjuka går ner i arbetstid och själva tar den ekonomiska smällen av sin sjukdom. Landstingets beslut kan överklagas till länsrätten, men att möta statens representant i en kostsam rättsprocess är nog så gott som otänkbart för många långtidssjukskrivna. Och särskilt för människor från resurssvaga samhällsgrupper. Ändå är det ofta en framgångsrik väg för den sjuke. Sveriges Radio rapporterade att 40% av överklagandena till länsrätten gav den sjuke rätt till sjukersättning. Det finns risk för bristande rättssäkerhet i det här systemet. Kanske behövs en ombudsman för långtidssjukskrivna? Nu får godtycket råda och de sjuka som har tillräckligt med självkänsla kvar för att orka driva sin sak och dessutom råkar ha en engagerad läkare som vittne har påtagligt högre chans till fortsatt sjukersättning.

Men är inte kritiken mot de minskade sjukskrivningarna felriktad? Några utslitna låginkomsttagare med trasiga axlar väljer att lida och går till jobbet, men är det inte i grunden bra om destruktiva långtidssjukskrivningar bryts? Jo, att vara avskuren från arbetet genom långtidssjukskrivning kan vara förödande för individen och därför måste deltidssjukskrivning användas om det är möjligt. Men sjukskrivningarna bekämpas bäst genom att dess orsaker bekämpas. Här har både nuvarande och föregående regering gjort märkliga logiska krumbukter med sina mål om att halvera sjuktalen, till synes oavsett hur det går med befolkningens hälsa.

Grundfrågan är varför människor hamnar i sjukskrivning. Och svaret styrs av ens människosyn. Utgår man från att människor helst vill sko sig på andra och försöker fuska till sig bidrag? Eller tror man att människor vill vara aktiva, friska och ha ett arbete? Studier visar att lönen och arbetsmiljön påverkar ohälsa och sjukskrivning. Möjlighet till flexibilitet i arbetsuppgifter på arbetsplatsen är avgörande för chansen att återgå i arbete. Regeringen verkar dock ha siktet inställt på den sjukskrivne och det är nog ingen slump att Svenskt Näringsliv är positivt till 2008 års nya hårdare regler för sjukskrivning. Arbetet kan göra människor både friska och sjuka. Politiken måste vara riktad mot problemets grundorsaker och politiska åtgärder för att skapa goda arbetsplatser och trygga anställningar är nyckeln till framgång. Att regeringen har en annan uppfattning visas exempelvis av den drastiska nedskärningen av Arbetsmiljöverket.