Etik enligt Pythagoras: om den goda döden

PC Jersild, det svenska alibit för läkare med författardrömmar, har varit på konferens med Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) på temat "Om patientens självbestämmande i livets slutskede". Någon rapport från konferensen finns ännu inte, men Jersild skriver i DN om sina reflektioner. Han är positiv till dödshjälp (eutanasi, gr. det goda döendet) och lyfter fram det Nederländska exemplet som föredöme.

Debatten gäller aktiv dödshjälp (eng. aggressive euthanasia), dvs läkarassisterat självmord genom administration av mediciner med syfte att avsluta livet. Passiv dödshjälp (undlåtande att sätta in behandling) och icke-aggressiv aktiv dödshjälp (avbrytande av livsuppehållande åtgärder) praktiseras rutinmässigt inom sjukvården. Det finns dock inget regelverk för detta, utan handläggningen styrs av den enskilde läkaren, utifrån medicinska grunder.

Om aktiv dödshjälp blir laglig i Sverige är det knappast troligt, som ibland föreslagits, att en ny yrkesgrupp ska handa verksamheten. Dödshjälp involverar läkemedel och beredskap måste finnas för att hantera oväntade medicinska situationer. Det kommer därför bli en uppgift för läkare. Att många läkare, ff a specialister inom palliativ medicin, är motståndare till aktiv dödshjälp bör ses i ljuset av den västerländska medicinens etikhistoria.

I den hippokratiska Eden, som svors av svenska läkare så sent som för en generation sedan, fanns ursprungligen strofen "Jag skall inte ge någon dödligt gift, om man ber mig göra det, och inte ge råd till sådant". Hippokrates författade troligen inte vare sig Eden eller flera andra av texterna i den storslagna samlingen Corpus Hippocraticum (läs t ex Per Sundström Det hippokratiska arvet, 2001). Under antiken tillskrevs texter ofta författare med hög status för att få del av deras nimbus. Eden anses härstamma från det pythagoreiska samfundet, som vid den här tiden på 300-talet före vår tideräkning ägnade sig åt andlighet och mystik. Deras uppfattningar i moralfrågor skiljde sig från det övriga grekiska samhället, där suicid och eutanasi var accepterade. Eden passade dock väl in i det kristna moralsystemet och kom att bli vägledande för läkaretiken under årtusenden.

Bland enskilda politiker går åsikterna isär, men de flesta riksdagspartier tar tydligt ställning mot aktiv dödshjälp. Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (kd) anser att "- Risken är att människovärdet relativiseras om människor i varje enskilt fall själva ska få bestämma när de vill dö. " Finns det verkligen en sådan risk? Är det inte en del av människans grundläggande frihet och autonomi att besluta över sin egen död? Man kan lika gärna hävda att ett upphävande av denna autonomi relativiserar människovärdet. Kanske syftar Larsson på risken för ett "sluttande plan" där ansvariga läkare börjar praktisera aktiv dödshjälp utan att det står fullständigt klart att det är patientens beslut, taget efter noga övervägande, delgiven all relevant information. Andreas Kuhlmann (Livets och dödens politik, 2002) hyser farhågor för att detta sker i Nederländerna, där gruppen patienter som blir aktuella för dödshjälp växer och där människor med djup depression givits dödshjälp.

Är då det nederländska exemplet avskräckande snarare än positivt? I Nederländerna har det skett en successiv förändring av regelverket som underlättat för godtycklighet från läkarnas sida. Det är alltså i viss mån en teknisk fråga, som handlar om att upprätthålla en sträng jurisdiktion. Ett liknande problem skulle kunnat uppstå i Sverige avseende aborter, men aborträtten fungerar eftersom regelverket är strikt och vårdpersonalen följer det.

För många läkare är ett viktigt argument mot dödshjälp att en dödsönskan alltid är ett tecken på psykisk sjukdom. Jag har inte hittat något vetenskapligt stöd för en sådan uppfattning. Jag tror snarare att en dödsönskan kan vara välgrundad och hysas av en person som inte är depressiv, utan bara insiktsfull. Följdfrågan lyder: Har inte en deprimerad rätt att ta sitt liv? Jo, självmord är inte längre olagligt i det här landet, men kan hos den deprimerade ses som en komplikation till en behandlingsbar sjukdom, och sådana bör läkare behandla, inte uppmuntra. Ett eventuellt svenskt regelverk bör vara så strikt att en deprimerad person inte kan komma ifråga för aktiv dödshjälp.

Jag hoppas nu på en rejäl eutanasidebatt! Myndigheterna har länge duckat för diskussionen och när SMER tar upp frågan är det ett tydligt brott mot hur Socialstyrelsen agerade 2004, då deras stora rapport "God vård i livets slut" helt undvek eutanasifrågan. Camus ord illustrerar allvaret:

"Det finns ett enda riktigt allvarligt filosofiskt problem: självmordet. Att avgöra om livet är värt att leva eller ej är att besvara filosofins grundläggande
fråga."

Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp, etik, eutanasi, medicinhistoria, sjukvård